Ibland faller man. Man faller så långt ner i avgrunden att inte något ljus kan nå en. Man kan se ljuset där uppe, men där man befinner sig finns bara mörker. Man trevar och känner sig fram, sträcker sig mot vad som verkade vara en säker avsatts men som sedan krackelerar och faller bort. Till slut slutar man leta, slutar bry sig, låter mörkret bli en del av sig själv.
Men hur mörkt allt än ter sig så börjar ögonen vänja sig, man börjar se skuggor, konturer och mönster. För i mörkret finns det ljus, andra som desperat letar efter en, söker en, kastar ner rep och drar upp en från avgrunden.
Jag vet inte hur många som skulle sitta fast i avgrunden om det inte fanns folk som bryr sig, som kan hjälpa. Det skulle vara många, och jag hoppas att de som sitter där ensamma i mörkret, kan finna någon tröst, i detta livet eller nästa.
Vad bra skrivet Ida, en sann sanning om depressionens mörker... hoppas inte du behöver må dålig länge, det jag fick genomlida först som anhörig till en deprimerad sen själv gå igenom processen med tester och medicinering och kamp mot mörkret, det är verkligen inget jag önskar någon... Hoppas dessutom att du blir frisk tills på lördag, jag pratade med Glenn om det och han sa att ni skulle komma... Kram gumman
SvaraRaderaTack, jo jag fick en lust att beskriva det hela, och jag älskar ju metaforer :P
SvaraRaderaTill på lördag ska jag banne mig vara frisk, efter snart en veckas sjukdom kan de ju inte gå på ett annat håll än uppåt :)
Ses då, kramiz