Hela mitt huvud snurrar, av idéer och tankar. Skolan, dåtiden, framtiden, kärleken... barn. Har ju börjat på examensarbetet nu. Det känns tungt, men ändå bra, för jag kommer allt närmare slutet, dvs resultatet av min utbildning. En sprillans ny sjuksköterska redo att förändra världen, ett stick i taget.
Det är snart dax för ihopflytten med Glenn med. Egentligen är jag väl dum som flyttar ifrån den perfekta lägenheten, mitt i stan men ändå utanför och nära till allt och lagom dyr, och det vet jag. Har hört det från andra många ggr nu, att det är dumt att flytta. Får mig att börja fundera. Jag får erkänna att andras åsikter har alltid spelat stor roll för mig, vare sig jag velat det eller inte. "Du är duktig"- Ja då e jag väl det. "Det där var idiotiskt gjort av dig"- Okej, jag är en idiot. Så därför funderar jag på om det är så himla bra att flytta härifrån, men det ÄR det! Jag har alltid haft bråttom med det som betyder mest i mitt liv, som tex. att flytta ihop med kärleken. Visst det blir en hel del pendling, men jag vet att jag kommer älska det faktum att när jag kommer hem efter en lång dag, så är mitt gos där hemma som kan ge mig en kram. När jag tänker på det så blir jag gråtfärdig om jag är extra känslig för en sekund.
Och ja jag jag bråttom! För två-tre år sen kände jag att nu är jag verkligen redo för familjelivet. Kan man kalla det modersinstinkten? Den slog iaf på med full kraft, och sen dess har det varit ett av de viktigaste målen i mitt liv. En egen familj. Jag känner som jag gör, och jag kan må riktigt dåligt vissa dagar för att jag inte är där än, att jag måste vänta i flera år. Det känns som en sorts sorg, när jag vill det så mycket nu. Men jag är inte dum, jag vet vad mitt barn behöver, och det är en trygg uppväxt, och utan utbildning och jobb kan jag inte ge det. Jag blir väldigt ledsen ibland, för det gör så ont i kroppen av att längta så mycket. Men en dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar