Barnuppfostran

Jag ska redogöra lite om vad jag tycker om det där med barnuppfostran. Visst, alla föräldrar väljer sitt eget sätt, men som utomstående så är det väldigt lätt att hitta brister och egenskaper man gillar. Och vem är jag att kritisera? Jag vet ingenting om föräldraskap mer än iaktagleser och egna värderingar. Men jag har ändå min plan, för jag vet ju vad jag går igång på och vad jag ogillar. Det känner jag direkt när jag ser eller hör något.
Kan ju börja med det där som kallas för genus. Jag fullständigt hatar att pojkar och flickor uppfostras så olika. Att pojkar är stora och starka, flickor är små och söta. Det får barnen höra under sin uppväxt. "Vad söt du är i den klänningen" eller "wow vad stark du är". Alltså flickor beröms för sitt utséende och pojkar för sin fysiska aktivitet. Inte kontigt att det i slutändan blir som det blir med utséendefixering hos tjejer och med pojkar som ska slåss och kasta saker.
Sen är det rosa för flickor och blått för pojkar. Varför är det så? Är det någon regel. Skulle jag klä min son i rosa skulle det vara galet, detsamma gäller om jag klär flickan i blått, men det skulle nog inte ge lika större uppmärksamhet. För gud nåde om sonen vill leka med dockor, medans det är OK att flickan leker med actiongubbar. Manligt och kvinnligt. Att göra klassiskt kvinnliga saker är nedvärderande för männen medans det är positivt när kvinnor utövar klassiskt manliga saker. Men vem förlorar egentligen på det? Är det flickan som fantiserar och utvecklar lekar med sina dockor, eller är det pojken som ständigt leker tjuv och polis med sina gubbar med skjutvapen och allt? Vad skapar mest kreativitet?
Och vad är det med det ständiga tjatandet? "Mamma mamma mamma mamma" skriker ungen medans man har fullt upp med telefon, matlagning, städnings osv. Att sätta gränser tidigt är kanske inte det lättaste, ungen är ju så sööt. Att kunna hitta på och leka själv är något som måste uppmuntras tidigt, tidigt, tidigt. Jag vill att mina ungar ska vara självständiga. So what om ungen kladdar med maten, so what och hela lekrummet ser ut som kriget. Istället för att bli arg och tjata på ungen är det väl bättre att låta det passera. Att hela tiden få höra "nej nej nej, du får inte, gör inte så" ÄR tråkigt, och till slut slutar man att lyssna och man gör som man vill ändå. Nej uppmuntra kreativitet, men sätt samtidigt gränser, för barn kan inte få det dom vill ha precis när dom vill, och det måste de lära sig. De måste också kunna respektera ordet "nej", och detär väl ingen som gör det om man ständigt blir tillsagd för det lilla minsta. Barn kan mycket, så varför inte föra ett intelligent samtal istället för att förbjuda.