Det där med abort

Sitter och tänker mycket på det där med barn, graviditeter och annat mys, men då kommer jag oundvikligen in på den där abortfrågan.
Trots att det blir allt vanliga, längre ner i åldrarna så är det fortfarande ett slags tabu. Det är vad jag har upplevt iaf. Man vill inte prata om det, för har man gjort en abort och berättar för någon som står på "den andra sidan" så får man höra, hur kunde du göra det, ta bort ett liv? Det är skuldbelagt och ångestladdat och inte minst känslosamt. Personligen kan jag inte förstå hur vissa unga (jag har träffat på ett antal) som  ser abort som ett slags preventivmedel. De skippar kondom och p-piller med förklaringen att det är ju bara att göra abort om det skulle skita sig. Nej usch, för mig är abort något svårt, man måste ta ett i princip livsviktigt beslut. Behåller man barnet så ändras hela ens livsvärld, och är man inte redo för det så väljer man abort. Vissa gör abort för att de helt enkelt inte vill ha barn, och andra gör abort för att läget inte är den bästa just då. Jag har sagt det innan, det handlar ofta om pengar. Man har inte råd att skaffa barn, trots att man kanske vill.
Jag vet mycket väl hur det där med abort fungerar för de som gör det svåra valet. Aborten är fysisk jobbig och smärtsam, och den psykiska smärtan kan ofta vara värre. Man kanske ångrar sitt beslut. Att göra en abort är det värsta för mig, så skulle jag bli gravid oplanerat så blir det ett barn. Jag vill inte genomgå den där smärtsamma processen.