Arvtagaren

Jag köpte första boken i Arvtagar-serien om Eragon och hans drake Saphira eftersom den hade en väldigt tilltalande framtida. En riktig snygg sådan faktiskt. Sen såklart lät den ju intressant. Sen jag började läsa första boken; Eragon, så har jag varit fast. Har suttit i timmar och sträckläst. Jag har ibland varit nervös och exalterad för vad som utspelats i böckerna. Första boken var spännande eftersom allt var nytt, och man kände det där modet och dumdristigheten som bara en ung och oerfaren karaktär kan ha. I tvåan; Den äldste, så fick jag nöjet att se den där utvecklingen. Utbildningen och en gnista hopp om att framtiden faktiskt kunde gå som de ville med Eragons lärare Oromis och hans gömda drake Glaedr, och att Eragon nu har ännu en fiende, hans bror Murtagh med draken Törne. I tredje boken; Brisingr, satt jag och grät och kände en sådan förtvivlan att jag fick ont i magen. Det blev jobbigt att läsa eftersom det var så fruktansvärt sorgligt. Det är fantastiskt hur böcker kan gripa tag i en och få en att känna det som karaktärerna känner. Amazed är jag!
Så ÄNTLIGEN kom sista boken ut; Arvtagaren. Nu har jag bara några sista sidor kvar i boken sorgligt nog. Jag har läst förbi klimax för längesen. Uppbyggnaden till den var bra gjort. Först hade man någon gnista hopp, eftersom det fortfarande fanns tid och det var en lång väg innan de var framme till den sista striden, där den onde kungen Galbatorix med sin förslavade drake Shruikan bor. Sen ju närmre de kom blev allt mörkare och dystrare. Jag kunde inte sluta läsa, för jag kände deras förtvivlan och ville bara få bort den! Sen den känslan när något nytt dök upp, hujedamig. Tror jag satt och log en och var överlycklig ett tag. Måste sett fånigt ut...
Men nu vill jag knappt läsa mer. Jag vill inte att serien ska vara slut. För det som händer är verkligen ett riktigt klischit och oåterkalleligt slut. Nej nej nej, jag vill ha mer! Men fy tusan vad bra den är!

Shruikan

Saphira          Törne          Glaedr