Det går bättre

Att ta upp crosstrainern från källaren var det bästa som hänt mig på ett tag. Men gud vad jag hatade den, och Glenn som tvingade mig upp på den. Jag hatade även mig själv som knappt kunde stå på den i 5 minuter utan att ge upp. I början försökte jag verkligen rivstarta, med att träna lite varje dag, men för varje dag orkade jag bara mindre och mindre. Fick kramper i låren och det gjorde bara ont som fan. Jag struntade i den sen i 2 dagar, vilket antagligen fick mina slitna muskler att läka ihop lite, för sen klarade jag 12 minuter i ett sträck! Det var första gången som jag kände ett uns av glädja från den där satans maskinen :P
Som sagt det går bättre nu, och jag känner att jag faktiskt kan komma någon vart med mina plus 10 kilo.

I helgen var jag dock i Karlskrona hos sambons bror och hans sambo. Jag trivs verkligen super med min nya svägerska. Hon är den enda vän jag har just nu, i hela blekinge då. Mina andra vänner är spridda över Sverige känns det som, så långt upp som Karlstad, och de två andra i andra ändarna av skåne. Så det krävs en hel del planering och framförhållning från min sida om jag ska lyckas träffa mina vänner. Jag har inte så många, men de jag har räcker länge och väl :) Det enda negativa jag känner är att vi tappar kontakten. Det blir inte längre att man pratar med varandra när något särskilt hänt, eller bara för att snacka skit. Inga djupa samtal längre. Jag vet att jag själv är en orsak till det, jag är värdelös på att höra av mig till de jag älskar. Hoppas på att de kan hålla kärleken för mig kvar.