måndag, maj 14

Glädjedödare

Jag har aldrig kännt mig orättvist behandlad under min utbildning till sjuksköterska. Inte förrän nu...
Jag hade en dålig känsla i magen redan första gången jag hamnade i den seminariegrupp jag är i nu, och det visade sig vara en rätt känsla. Nu pratar jag alltså om lärarna.
Jag är så arg och ledsen över hela skiten. Idag när jag kom hem från praktiken, trött men glad och peppad till att laga mat (som jag inte haft lust till på länge), så öppnar jag min mail och får se ett meddelande från den ena läraren. I en kort mening står det att jag måste kontakta henne eftersom hon MÅSTE prata med mig. Jag ringde, och ja, jag fick en komplettering, på en komplettering jag gjorde på ett 2 sidors arbete. Första gången jag fick kompletteringen var jag chockad över hur jag har kunnat missuppfatta uppgiften så stort, för det var så de lade fram det till mig. Jag försökte förklara för dom att de uppgifter de saknade faktiskt stod med! bara inte i kategoriform, utan flytande i texten. Men de ville inte se det, och när jag kände tårarna komma upp så lade jag ner och gick ut med det jag hade fått. Jag fick 3 punkter jag skulle komplettera, och jag skulle utgår från bedömningskriterierna vi hade. Sagt och gjort. Jag kollade noga på kriterierna och försäkrade mig om att var med. Men nu fick jag alltså 3 punkter till på det arbetet att komplettera. På en 1hp-poängs 2 sidors uppsats. Jag skrev ju med allt de ville ha! Men nu då? Vad är det jag missar?
Det var samma på mitt 10 sidors arbete som jag redovisade för en vecka sen. Där fick jag oxå kompletteringar, men jag tog mod till mig och visade att jag faktiskt hade skrivit det i uppsatsen. Så där fick hon ge sig lite. Men jag gjorde resten av kompletteringarna (bara småsaker). Jag fattar inte. Bara för att jag inte skriver på ett sätt som stolpar upp varje ämne i kategorier, utan skriver allt flytande, så ska jag få skit för detta. Jag vågar inte ens tänka på vad de kommer säga nu med min stora uppsats.
Imorgon ska jag träffa läraren. Och jag har sån ångest. Tårarna sprutar och jag fattar inte vad jag gör för fel...

3 kommentarer:

  1. Stackare, fy vad jobbigt, dom fattar väl att man gör så gott man kan. Ibland undrar man om dom kan psykologi, trycka ner en människa på det viset. Du fixar detta, försök vara stark...jag håller tummar och tår för dig.
    Kram/ Annas mamma Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva :) Jag ska förbereda mig väl idag inför mötet.

      Radera
  2. sv: hehe gör så ;)
    Nämen va konstigt.. vad har du för webbläsare? Den ses bäst med firefox eller chrome :)

    SvaraRadera