Denna eviga väntan

Jag trivs på mitt jobb, och känner att jag inte kommer ha några problem med att jobba 100% då jag mest jobbar dagtid. Men den stora nackdelen med mitt jobb är att jag jobbar som timvikarie. Sista utbetalningen från csn låg på 6000 kr, och det skulle jag alltså leva på nu under två månader. Jag får ju inte ut min lön förrän i slutet av juli, och då kommer jag få ut det jag brukade få ut från csn eftersom jag inte jobbat hela juni, nämligen ca 8500 kronor. Så inte förrän i slutet av augusti kommer jag få min första riktiga sjuksköterskelön, och inte en "studentlön". Sambons bonus var det enda som gjorde att vi kunde ha en fest för min examen (och det var bara ren tur), men nu ska jag börja plocka ut från mina fonder för att klara gapet. Jag har börjat ångra att jag hade en fest överhuvudtaget. Visst det var skitkul, men nått som verkligen kan göra mig nedstämd är brist på pengar. Man känner sig så futtig, särskilt när alla i ens närhet kan åka på resor och köpa möbler och göra det och planera så... Sambons företag kostar ju inte lite heller. Usch...

Jag hatar verkligen ekonomin nått så fruktansvärt just nu. När ska man få råd att köpa det man vill, t.ex att inreda vår balkong så man kan sitta ute och äta. Nej det kan vi inte göra förrän till hösten, och då är jag väl arbetslös igen om jag inte hittar något jobb? Har nämligen fått veta att det är väldigt svårt att få jobb som sjuksköterska i Karlshamns kommun. Många jobbar i kristianstad istället och får pendla, just för att de inte fått något här. Jättebra... Vi skulle ju köpa en bil till mig med, så jag kunde ta mig till jobbet utan att få be sambon lämna/hämta mig på helger och vissa kvällar. Och jag kanske får söka mig till andra kommuner, och då måste jag ha bil. Men bil har vi inte längre råd med. Hatdag idag.