Det är konstigt det där. Några dagar så mår man skit, och tycker att man hamnat på världens ände. Men sen kommer dagar då man svävar högt på fluffiga moln. Det är liksom så utflippat, over the top, åt båda hållen. Strikt kallas detta för bipolaritet, eller manodepressiv. Men nej, det är inte jag. Jag är nog helt normal, på mitt eget lilla vis, med så mycket känslor att det ibland blir lite för mycket. Fördelen med dessa bergochdalbanor är att jag mår så himla bra när jag är uppe. Jag känner att jag klarar allt, mer eller mindre. Det är en riktigt härlig känsla, och de gör att jag glömmer bort hur det var när jag var nere.
Jag känner igen mig, jag är precis likadan. Men jag anser mig också fullt normal på mitt egna vis :). Jag har känslorna lite för nära inpå, kan inte hålla distans till dom och så dessa bergochdalbanor.
SvaraRadera