Kommunsköterska a la Ida

Bjuder på en bild på mig, redo för ett kvällspass inom kommunen. Under utbildningen kändes det som att det fanns så mkt fördomar mot kommunen, att det liksom inte var lika bra som arbetet på sjukhus. Men jag kan säga er, det är tufft som fan. Visst man har inte så mycket av de tekniska moment som man har på sjukhus (och det kan jag sakna), men man har ett så stort ansvar. Att sitta där med en patient som har ett gallstensanfall, med inget annat än 2 alvedon att ge, då känner man sig inte så stor. Man måste ha is i magen, vänta på att den där otillgängliga läkaren ska ringa upp samtidigt som man sitter där med patienten och försöker distrahera hen från smärtan. Eller så sitter man där med en äldre som blivit akut palliativ över en helg. Ska man skicka in till sjukhus, eller ska man åter igen ha is i magen och låta naturen ha sin gång? Man ska ringa närstående och säga att nu är det dax, och komma fram till vad alla vill. Man ska sitta där med patienten när hen har stark andnöd och ångest, men man har ordination på att inget ska göras mer än att ge lugnande och vänta på att hen ska somna in. Sen möter man en annan patient, som är rofylld och lugn, som har sin högsta önskan att få somna in.

Alla dessa har jag mött (och många till). Jag har hållt deras händer och jag har fått höra deras livshistorier. Jag har känt mig maktlös och jag har känt mig som deras stöttepelare. Ibland lyser deras ansikten upp bara jag stiger in i rummet, medan andra bara vill bli lämnade ifred i sin nöd.

Nej jag kommer stanna inom kommunen så länge som det går.