Shit jag är verkligen inte att lita på just nu. Hela grejen med att jag är arbetslös kom som en slap in the face. Visst! jag visste att det fanns en risk, men jag hoppades ju så mkt på att jag kunde fortsätta på jobbet jag hade under sommaren. Åter igen, jag är mästarnas mästare på att leva på det lilla hoppet. Så nu när det inte gick som jag hoppades så föll allt platt. Jag känner mig strandad, jag måste ha bil för att kunna ha jobb i städer långt bort, och jag måste ha ett jobb för att ha råd med en bil. Jag gör säkert problemet större än vad det är, men vem vill anställa en sjuksköterska som kommer minst 1 halvtimme sent varje arbetspass? Tror inte det va... Det kanske bara är min negativa inställning, alla andra verkar ju tro att det löser sig. Men hur då? Det kan ingen svara på.
Igårkväll var det dessutom väldigt svårt, känslomässigt. När man tvingas inse att saker och ting inte blir som man hoppades, när man byggt upp flytbojen kring allt det. Sen kommer nått och punkterar hela skiten, och nu får jag börja om från början igen med att bygga min livboj. Så känns det just nu, mitt liv är så beroende av den där bojen att minsta lilla läcka får mig att sjunka djupt. Ugh!
Hänga kudden på tork - check!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar