Att bli en doula

Shit säger jag bara. Existerade denna helgen som gick, eller var det bara en dröm? Allt känns fortfarande så himla overkligt. Jag har längtat efter detta under hela sommaren, och nu är första helgen över. Nästa helg är inte förrän om 1 månad. Först tänkte jag att det var jättelång tid emellan, men nu med facit i hand så känns det nästan för kort. Jag måste hinna smälta och bearbeta denna helgen först.

Så vad hände?

Åkte tidigt i lördags morgon, pirrig i magen till tusen. Åt en långsam frukost på espresso house innan det var dags att ta sig till lokalen. Nervöst att träffa kursdeltagarna, vi var 6 st totalt. Dessa skulle man dela intima saker med under en hel helg. Intima som i saker som ligger oss varmt om hjärtat i doulandet t.ex. amning, förlossning, andningtekniker, beröring, pinsamheter, kiss och bajs. Men vi connectade bra, vi skrattade, vi rörde vid varandra och kunde inte sluta diskutera alla dessa saker som kursledaren tog upp. Helgen handlade om det naturliga förlossningsförloppet, om naturlig smärtlindring i alla dess former, medicinsk smärtlindring, andningstekniker, och hur man bryter stress och får en person lugn och harmonisk under smärtor. Det var så himla skönt att få prata och diskutera något som ligger så varmt om mitt hjärta, att prata om spirituella metoder och livsåskådning. Att ta ett steg bakåt från den värld jag lever i som sjuksköterska, och komma in i en värld full av känslor och metoder utan evidens.

Det bjöds på väldigt goda roliga muffins med choklad, hallon och chokladkräm.

Nu är jag bara så kluven i mig själv. Hade ett superförtroende i mitt doulande på utbildningen, men här hemma finns verkligheten och frågor kommer upp "klarar jag av att vara en stöttepelare för någon annan" "är jag auktoritär nog att bli lyssnad på?" "hur ska jag komma igång?" "Vågar jag?". Ja shit, men det är väl bara att kasta sig över det första steget och se hur det går, antar jag :)

Längtar såå till nästa helg.