Sorg

Ja jäklar vad det kändes. Jag känner mig som ett litet barn, med stora drömmar och ovetandes om livets verklighet. Jag beter mig som ett barn. Naiv som ett barn. Jag hade en bild i huvudet av att allt skulle bli bra efter examen. Jag skulle inte behöva gå på knä längre och gräva efter pengar, jag skulle kunna slappna av och leva mitt liv. För nej, jag hade inget liv under senare delen av skoltiden. Jag var så trött på det, jag gick bara och väntade på att det skulle ta slut, att jag skulle bli klar. Sen blev jag klar. Sommaren var fantastisk. Jag växte i mig själv, jag fick ett självförtroende, jag hade en mening.
Sen kom arbetslösheten, den har fullständigt knäckt mig. Jag hade precis börjat tro att allt skulle bli bra, men verkligheten hann ikapp. Jag ramlade av tåget och det stannade inte för att plocka upp mig igen. Nu skjuts planerna på bebis upp ytterligare, för jag har inget jobb och jag kan inte arbeta upp min SGI. Jag kan inte slappna av, för jag oroar mig över att jag inte har något jobb. Jag är tillbaka i studentstadiet, där jag inte kunde göra ett skit. Nu gräver jag efter mynt igen, jag är åter i väntrummet. Idag tackade vi nej till lägenheten, för jag har inget jobb. Inget jobb, inget jobb. Jag är fast i den förbannade lägenheten ytterligare ett(?) år.

Så nu sitter jag här och känner mig som ett oskyldigt barn som precis fått en smäll av verkligheten. Jag känner mig dum, och jag är arg, över att jag var så naiv som trodde att allt skulle lösa sig. "Men du är fortfarande ung" "Du måste lära dig att leva livet" Men är det verkligen ingen som fattar? Jag har inget behov av fest, jag har inget behov av resor, jag har inget behov av att göra meningslösa saker. Det har ingen mening för mig, det är tråkigt. Mening för mig är att ha en stabil plats på det där tåget, som tar mig bort från väntrummet.
Sorg är det jag känner, sorg över att jag är tvungen att överge mina drömmar. Dags att inse att inget går som jag planerat, och inse att verkligheten är en grym plats.