Det var en gång...

Ibland sitter jag och funderar (jag funderar väldigt mkt), på tiden för snart 2½ år sedan. Jag hade 4 terminer kvar på utbildningen, sommaren hade varit ganska seg med ett jobb som jag inte riktigt gillade. Och jag var medlem på Mötesplatsen.se. Tänkte att det var min enda chans till att hitta en partner, jag umgicks ju inte så mkt med vänners vänner och var aldrig ute och festade. Dessutom ville jag inte hitta någon via festandet, det känns för omoget, för opålitligt. Jag är mer för den där "ut och äta på restaurang och gå på bio" dejt-typen. Men jag hade smått gett upp hoppet om att hitta någon.
Men en kväll var det en person som addade min msn, och sa att han hittat mig på Mötesplatsen. Inget foto, och inte ville han skicka ett heller. Sen kom nästa smäll- han var han var 32 år, skulle fylla 33 (jag var 21år). Jaha, detta är ju inte riktigt vad jag letade efter, rent statistikmässigt. Men i bakhuvudet så tänkte jag- ja men jag letar ju efter äldre män, och att denna personen råkar vara lite över vad jag tänkt, så kan det ju bli bra ändå. Jag ville absolut inte dejta någon i min egen ålder, män (pojkar) i den åldern är ju så sjukt omogna.
Jag trivdes med att prata med honom, det var något särskilt som fick mig att vilja ha mer. Jag bjöd hem honom, samma kväll.
Han nappade och körde sin bil från Hässleholm hem till mig. Klockan var väl 19-20 och det var en söndagskväll. Han skulle jobba dagen efter. Efter den kvällen träffades vi nästan varje dag, och nu sitter vi här 2½ år senare som sambos.

Jag fattar inte hur jag kunde ha en sådan tur. Jag tror inte på ödet, men här måste jag nog undra lite. Han hade egentligen tänkt avsluta sitt medlemskap på Mötesplatsen, men han upptäckte att de hade dragit pengar från hans kort, för ännu en månads medlemskap. Bara för det så loggade han in, och hittade mig hux flux. Tänk, det var så nära på att vi aldrig skulle träffats.

När jag tänker på detta så känner jag att jag är världens lyckligaste som hade sådan tur. Redan efter 2-3 veckor efter vår första träff visste jag att jag ville spendera mitt liv med honom. Ödet, eller sjuklig tur- jag är supertacksam för det!