1½ timmes lugn

Igårkväll peppade jag upp mig, och imorse tvingade jag mig till det. Jag kom till slut ut på 1½ timmes promenad! Men till skillnad från första gången fick jag inga skoskav, bara ett kunde-bli-skavsår. Så dum man är alltså. Man MÅSTE ta sig ut på promenad för att få igång den småfeta kroppen, sen tycker man att det är för jobbigt, att det är skittråkigt att bara gå längs med en väg. Men sen efter man kommit ut, så är det faktiskt väldigt skönt. Kanske inte för mina fötter, men för huvudet. Jag är aldrig så beskymmersfri som när jag är ute och går själv, utan musik i öronen eller någon som distraherar. Ni anar inte hur mitt huvud nästan exploderar varje dag av alla orosmoln. Jag kan inte somna om kvällarna, och det har inte gått en enda natt utan långa krävande drömmar.

Jag ska verkligen försöka ta mig ut på promenader, försöka varje dag, iaf minst en tur ner till ån. För som sagt under mina promenader så är jag at peace. Jag tänker inte på alla mina orosmoln, jag filosoferar om andra saker istället. Jag tänker på saker som gör mig glad och naturen påminner mig om allt vackert som finns. Som idag. Det blåste som fan, men solen var ute. Jag njöt av den sista värmen i höstsolen och jag lyssnade på vinden bland träden. Jag såg en ödla, en räv som låg och vilade bara 100 meter ifrån mig, och jag snubblade nästan över en fasantupp. Att få se detta och gå bland alla färgglada löv gjorde mig nästan tårögd. Faktum är att jag har en liten tår i ögat just nu, när jag skriver detta. För det var så skönt, att vara beskymmersfri, en lättnad som är omöjlig att beskriva.

Nej Ida, du får nog ta lite fler promenader, om du inte vill gå under av allt som trycker ner dig.