Snyftis

Idag kände jag för en riktig snyftare. Ibland får man ju behovet av att sätta på en film, som man kan snyfta lite till. Då tar jag fram mitt hemliga vapen:

Landet för längesedan!

Herregud vad jag gråter. Idag lyckades jag börja gråta redan i introt, för jag vet ju... om en liten stund kommer Lillefots mamma att dö.

Jag vet inte om det är sant, men tecknat var faktiskt bättre förr, i mitt tycke. Förr vågade barnfilmerna vara lite skrämmande, de kunde handla om död. Det kunde utspelas känslor i filmerna som idag klassas som för djupa och grova för ett barns sinne.
Idag är allt så puttinuttit, med vadderade kanter och alla talar bebisspråk. Jag tillhör ju den som inte tycker om att prata goja med ett barn, för hur annars ska de lära sig att prata ordentligt? Ett barn förstår så himla mkt, och är det inte roligare att få förklara för sitt barn och lära, än att sätta dom framför -nalle har ett stort blått hus- där det krävs noll hjärnverksamhet för barnet?
Låt barnen gråta till Landet för längesedan, låt det lära sig om känslor, om empati, om döden. Barnet lär sig att visa sina känslor, istället för att hålla det inne och sen kanske avreagera sig med att slåss...
När lillefots mamma dör, eller när Mufasa faller ner för klippan och dör. Barnen måste komma i kontakt med, ja... livet.

Okej, nu drar jag allt till det yttersta, men ni förstår kanske? Ska man ändå tillåta barnen att sitta inne och titta på tv långa stunder, sätt då på något med lite tankeverksamhet! Med lite känslor. Det skadar ju inte, och jag tror det gör mer nytta än man tror.